I min fantasi är jag sjuk på följande vis: Jag ligger och sover större delen av dagarna. När jag är vaken sitter jag i min stora puffiga fåtölj vid fönstret och läser en bok eller zappar genom tv-kanaler tills jag hittar en riktigt bra snyftrulle som jag kan sörpla mitt kamomillteét till. Jag är omringad av diverse naturläkemedel och snyter mig endast ytterst lite i handbroderade små näsdukar med ringliga bokstäver som säger Carpe Diem. Hundarna släpper jag ut i hundgården där det magiskt nog finns milsvis av skog och mark där dom kan springa runt och vara lyckliga hela dagen. Någon liten fjällbäck finns det också så dom har alltid färskt vatten. Huset är skinande rent och antydan till damm, grus eller hundhår går ej att finna så det behöver jag inte stressa upp mig över. Radion står på lite som bakgrundsmusik och spelar härliga sommarvalser till sena natten. Solen tittar in genom det öppna fönstret bakom en gardin och skiner på mina kinder. När Peter kommer hem sover jag gott igen och han stryker bort lite lugg från mina ögon och kysser mig i pannan. Jag tar mig tid till att bli riktigt frisk och är tillbaka på jobbet efter ca veckan.
I verkligheten har jag knappt sovit på tre veckor. Nej, inte ens på nätterna. Jag har istället med min nakna kropp och månskensbleka skinkhalvor skuttat runt hela nätterna, fram och tillbaka mellan sovrummet och toaletten och hostat/kräkts upp små barbapappor med alla möjliga spännande färger ur lungorna. Jag smyger upp i natten och klunkar i mig lite ”triangel-medicin”, ni vet sånt där som man inte bör köra bil efter man har tagit för man kan bli lite groggy av den. Några piller för allergi kastar jag också i mig, och så en näve puffar Bricanyl då jag väser som en orm och läpparna skiftar i ljuslila. Jag går sedan och lägger mig med ett hjärta som nästan hoppar ut ur bröstkorgen för att få vakna av mitt brustablettsväsande och månskensrövdansen upprepas efter någon timma. Min hjärna är så trött att jag inte vill höra något ljud överhuvudtaget så någon radio ljuder icket. Jag orkar inte läsa, på tv:n är det bara skit i vanlig ordning och något kamomillteé äger jag inte. Unghunden är sådär lagomt över-understimulerad och har börjat jaga sin egen svans. Tussar av kvarvarande vinterpäls rasar från de äldres kroppar och täcker snart golv som tak. Grus till förbannelse drar dom med sig in också, när dom väl har fått gå ut tvärpissat på 5-10 minuter. ”Mer orkar inte matte för stunden” säger jag och har så dåligt samvete att jag kan gråta. Idag är det fint väder och vi ska sitta ute. Dom i hundgården och jag kraxande i en stol. Jag vet inte om dom blir så mycket lyckligare av att vara i den där leriga hagen men lite frisk luft får dom i alla fall. För några dagar sen lyckades jag kräka till mig nackspärr och skrattade för mig själv och tänke: Nu kan det inte bli värre. Men jo, se det kunde det. I dagsläget känns det som om hade jag ett kassaskåp över bröstkorgen och har dessutom hunnit med att vara duktigt förstoppad. Hesheten sitter i efter 3 veckor och rösten svajar som på en finnig målbrottspojke. Barbapapporna forstätter att kräla sig ur mig via munnen. När jag lägger mig för att sova så hostar jag så att ögonen nästan hoppar ur skallen på mig.
Det är bra gnälligt nu och visst överlever jag för all del. Men jag har för fan knappt sovit på tre veckor. Jag är trött, jag är sur, jag är förbannad och inte blir det bättre. Så här har ni det, nästan tre veckor av total frånvaro i ett väldigt avslöjande blogginlägg. Jag sprudlar inte av liv, det pyr inte ens litegrann, men liket lever.
